ÖBK
Östertälje Båtklubb

Startsidan
Om ÖBK
Fakta om ÖBK
Funktionärer
Klubbhus och bryggor
ÖBK´s hemsida
ÖBK´s visor
Om SKBF , SBU och SSF
Ordförandens spalt
Östertälje Båtklubbs Historia
Radön
Stadgar
Styrelse
Verksamhetsberättelser/Årsmötesprotokoll
Aktuellt
Klubbens anläggningar
Information till medlemmar
Information till nya medlemmar
Östertälje Båtklubbs Historia Skriv ut sidan

Minnesanteckningar av Rune Eriksson och Sven Hjelm, medlemmar med egna minnen om ÖBK´s historia  uppmanas att bidraga med egna anteckningar så att historiken blir så komplett som möjligt.

Området där båtklubben låg förut tillhörde från början Igelsta Ångsåg som då hade en pråmslip där. Där togs virkespråmar upp för underhåll.

Tidigare hade det varit där ett tegelbruk och även en färgfabrik. Tegelbruket tog lera i Hästhagen norr om Glasbergavägen, När det börjades bygga där fylldes groparna igen. Sand till teglet togs där kyrkan nu ligger. Det blev dåliga tider för sågverket i början av 1930-talet så Sågen tog nästan slut. Då såldes bl.a. marken mellan sjön där pråmslipen låg och upp till järnvägen. Markområdet köptes av Alderin, Underås Grus. Alderin byggde även ett stort hus i hörnet Kinnadervägen och Solvägen. Det huset har blivit större på senare tid. Vid sjön i ladan ordnade Alderin med ridhästar som fick hyras. Även en mindre ridbana anlades på gärdet ovanför ladan där nu Vårdskolan ligger.

Vid sjön ordnade Alderin en båtbrygga där båtplatser uthyrdes. Alderin startade även en cementplattfabrik omedelbart söder om båtklubbsmarken. Där blev Emil Hjelm bas (tror jag). När Sågen ägde marken fanns det en brygga för tjänstemännen vid sågen, där de hade sina båtar. Den låg i södra kanten, där ÖBK sedan hade en kran för motorer.

Där ÖBK´s stora brygga låg hade jobbarna vid sågen sin brygga. Den hade en vinkel mot kanalen. Där låg bl.a. Kusk-Erik, Fransson, Thor, Emil Hjelm, Fridolf Jansson m.fl.

Sen dog Alderin så alla planer blev skrinlagda. För att båtägarna ej skulle bli utan båtplatser bildades Östertälje båtklubb den 23 januari 1937. Emil Hjelm var den drivande kraften och han blev ordförande, kassör blev Sköld och sekreterare blev Lundin. Ture Öberg och Bernhard Carlsson blev också med i den första styrelsen, vad jag kommer ihåg. Jag tror att medlemsavgiften var 1 kr/år.

Klubben övertog bryggan som Alderin byggt. Samhället, nu Södertälje kommun, har även en bit mark vid sjön där Korpuddsvägen går ned till sjön. Där rann Igelsta Municipalsamhälles avlopp direkt ut i sjön tills reningsverket vid Viksängen byggdes.

Där i yttre änden av Korpuddsvägen byggde några båtägare som ej jobbade vid Sågen en båtbrygga. Där köpte jag en båtplats –år 1933- av en som hette Andersson och var stationschef vid Östertälje statíon.

När Båtklubben bildades överlät vi denna brygga till Båtklubben som sedan skötte bryggan. Östertälje Båtklubb var mycket aktiva med bra sammanhållning redan från början. 1937 hade vi den första årsfesten, Den hölls på Kanalkaféet vid slussen. Vi gjorde även gemensamma utflykter.

Sedan hyrde vi Södra Radön, som klubbholme och då träffades vi där. Men innan dansbanan byggdes om, så att det blev tak över gjordes många gemensamma utflykter, särskilt under Pingst och Midsommar. År 1951 åkte vi till Carlsons Holme- den ligger mellan Hundholmen och Mörkö i Myrholmssundet. Då introducerade Böckerts sin vals "När semestern är här" som därefter blev ÖBK´s egen vals. Vi besökte även andra ställen under långhelgerna t.ex. Stensund, Stendörren, Askö runt m.fl.

Allt arbete såväl i hamnen som på Radön var helt ideellt. Vi ordnade basarer och lottbåtar för att förstärka ekonomin. Den första basaren hade vi i aug. 1937. Det var en lördagskväll och det kom mycket folk, kaffebrödet tog slut ganska snart. Lisa Carlsson (Bernhards fru) gick hem och bakade mer så det ordnade sig.

Det var Bernhard Carlsson som var projektledare för basarerna. Det hette inte på den tiden utan Bernhard plockade ihop oss som var intresserade. Han sa att Du tar hand om det och Du det, skaffa folk och grejer som behövs. Jag blev utsedd till tomboladirektör. De ordnades med kaffeservering i en uppriggad skuta intill f.d. cementplattfabriken och dansbana vid stranden. Orkestern fick namnet The Sailor Boys (Fingalgrabbarna). Olle Gustavsson och Ivar Wettergren var ordningsmän med polisbricka på ärmen. Vi hade bara basar på lördagskvällen, men det kom ner folk även på söndagskvällen, men då var det inget. Nettot på basaren blev ca 500 kr om jag kommer ihåg rätt.

Året därpå – 1938- hade vi basar igen, men då på både lördags och söndagskväll. Det var en liknande basar. Kaffe serverades på en pråm som låg vid Ejdernbryggan, Vi hade även flickor som sjöng från en båt i vattnet.

När ÖBK tog över hamnen var det dåliga grejor för upptagning av båtar. Vi gjorde slodor – två slanor med tvärgående balkar- som belastades med kedjor och liknande så de kunde tryckas under båten, Sedan drogs slodan med båten upp på rullar och plankor. Vi hade handdrivet spel och slodan med båten baxades sedan på plats. Det var ett tungt arbete. Klubben bestämde att Hamnen skulle elektrificeras och Gösta Palmblad fick i uppdrag att basa över detta.

ÖBK köpte två impregnerade lyktstolpar vid en såg inne i Kaggefjärden. Bernard Carlsson bogserade hem den ena stolpen och jag den andra. 1939 bröt kriget ut och arbetet i ha}nen avstannade, Då hade vi en kassör som hette Ringkvist och han gick runt och inkasserade medlemsavgiften varje år för vi måste betala hyran för såväl hamnen som Radön.

Den sista gemensamma utfärden före kriget gjordes i aug. 1939. Vi åkte till Rangsta på lördagskvällen och på söndagen fortsatte vi till Mörkö-Berg-hus. Det var Emil som var färdledare. Sen på måndagen var det bensin och fotogen stopp för bl.a. motorbåtar.

1945 tog kriget slut och 1946 kom båtjobben igång igen. Det första som måste göras var att reparera bryggorna. Olle Gustavsson ordnade så att vi fick granar från grustaget i Vårsta. Vi åkte dit ett gäng en söndagsmorgon och fällde, kvistade och lastade träden på en inhyrd timmerbil och körde hem till hamnen.

Vi hade ingen pålkran så vi gjorde allt för hand, mycket från isen. Jag minns särskilt en stolpe vi skulle ha ner lite långt ut där isen ej höll, vi la ut en lång planka på bryggan och många gubbar ställde sig på plankändan på bryggan och Emil gick ut på andra änden över vattnet med stocken och fick ner den i dyn där den skulle stå.

Under kriget byggde Sågen en stor brygga utanför smedjetomten. Där hade Sågen sin bogserbåt- RA-N med kapten Sundman, som befälhavare och hemmahamn. Bryggan användes även som kättingbrygga, dvs. kätting som användes till timmerflottorna, togs iland och tjärades. Tjärningen av kättingen gick till så att det efter vägkanten fanns en bana bestående av en brasa där kättingen hettades upp och drogs vidare ner i ett tjärbad och upp igen där den fick ligga och torka för att åter användas till att  binda ihop timmerflottorna.

Olle Gustavsson skaffade ett el-spel för båtupptagning till reducerat pris, som vi ersatte det handdrivna med. Det var ett himmelrike att slippa handveva upp båtarna.

Gösta Hjelm tillverkade en styrbar fyrhjulsvagn som vi körde ner på slipbryggan och lastade båtarna på (den finns ännu kvar). Vagnen drog vi sedan för hand till den plats som Hamnfogden anvisade. För att få av och på båtarna på vagnen användes en bock och en luna och många gubbar.

Hamnplanen visade tendens att ge sig ut i sjön. En höst köpte klubben impregnerat virke som sågades och spetsade och trycktes ned i strandkanten med hjälp av en inhyrd el-hammare, vi fick ett hammarband mot sjön.

Från början hade vi inget dricksvatten i hamnen, men Emil kontaktade Sågen, så vi fick göra ett påstick på vattenröret till smedjekåken. Vi installerade en vattenmätare som vi fick läsa av varje höst och betala förbrukningen till Sågen.

Från början hade vi inget ställe för frukost och kafferaster. Emil Hjelm – som då jobbade vid  Snickerifabriken köpte virke och en enkel kåk byggdes upp. Den kåken döpte jag till Strand Hotell. Jag textade en skylt med texten: STRAND HOTELL Fullständiga rättigheter och satte upp den på dörren. Tillägget fullständiga rättigheter togs bort av någon ganska snart, men det övriga fick vara kvar och lever än vad jag vet.

När vi hyrt Södra delen av Radön blev det mycket jobb även där. Det var ganska nyavverkat, så det var mycket ris och getingar att ta bort. Vi byggde en brygga på berget mot Järnafjärden (utsidan) och vi pålade även en brygga mot Grödingelandet (insidan) där Ejdern la till. Vi satt upp flaggstänger, en på bergudden och en på insidan. Båda bryggorna var utsatta för blåst, så vi byggde även en brygga i vassen på insidan. Då bryggorna som var pålade i sjön blev förstörda av isen, gjordes bryggan i vassen i delar som vi tog iland på vintern.

Den första sportstugan på Radön byggdes av Ture Öberg. Det är nuvarande klubbstugan. Den stugan kom upp lite hux som flux och det blev lite uppståndelse bland medlemmarna. En av medlemmarna yrkade på att det skulle bli ett extra möte för att besluta om var stugor skulle få byggas. Beslut togs att inga fler stugor fick byggas söder om gångstigen mellan Radöns in- och utsida.

Ganska snart byggdes en dansbana utan tak på bergudden, den förstördes ganska snart av väder och vind. Dansbanan ersattes av en ny med tak och glasväggar. Peter Ludwigsen var byggmästare.

Kompletterande berättelse av Sven Hjelm

Denna nya dansbana började byggas hösten 1969. Denna höst blåste en orkan över Radön och en stor del av den täta granskogen föll som stickor över ön. Vi var ett gäng som göt plintar till dansbanan mitt i förödelsen.

Orkanen gjorde dock att vi fick ett mer öppet landskap med fler björkar så det fick ju en gott med sig.

Under slutet av 60-talet var vi ett gäng ungdomar som började intressera oss för segling i allt större utsträckning. Det började med mindre segeljollar som utrustades med segel av omsydda lakan. Sedan blev det segelkanoter. Kjell Eriksson samt Sven Hjelm och Leif Eriksson skaffade sig Neptun 12:or 1966. Bosse Hjelm skaffade en Stjärnbåt. Med dessa flytetyg företogs våghalsiga färder till Rangsta på helgerna. På vägen passerades Axviks holmar där SBS höll till och där dåtidens kappseglingar ordnades. Detta lockade ÖBK-ungdomarna som började att kappsegla enligt NL-regeln som användes på den tiden. Efter hand blev vi mer avancerade och skaffade 1968 snabbare båtar som Skärgårdstrettian Lizza och femfemman Charm.

Vi tyckte att det skulle vara trevligt att även kunna kappsegla på Radön så Skeppis som var klubbmästare på den tiden vidtalades av Sven Hjelm och Leif Eriksson. Detta ledde senare fram till att seglingskommittén statades och att kappseglingen Radön Runt ordnades 1970 i samband med Kräftskivan. Det blev succé direkt och nästan all seglare i klubben var med och tävlade.

Det var ett intensivt arbete att förverkliga allt detta. Alla segelbåtar måste mätas för att få fram mätetal för handikappberäkning. Efter en kort tid slutade man med NL och började med något som hette Skandicup och alla båtar fick mätas om igen. Senare kom Lystalen som innebar att man inte behöver ordna mätningar i klubben.

Ett av skälen till att seglingarna blev så populära i början var att alla tog det som en lek. Det viktiga var att vara med och ha kul. Placeringarna blev som dom blev. Det var inga som  köpte nya segel för att vinna eller som blev upphetsade om man fick väja lite grann.

För att locka fler grytgubbar att prova på segling samt att även locka folk till Radön när bryggorna på insidan skulle tas upp på hösten startades grytgubbeseglingarna 1971.

I dessa seglingar var det obligatoriskt att en grytgubbe skulle vara rorsman. Dessa seglingar följdes av ganska så uppspelta fester på dansbanan efteråt. Jag minns särskilt en gång då vi endast hade en gitarr med ett fåtal strängar till förfogande. Ändå var det dans hela kvällen bland annat så dansades på borden.

Några år senare blev det så mycket kappseglare på Radön Runt så vi fick inte plats på Radön.

Efter några år blev det även allt svårare att få tag i grytgubbar till den växande armadan av segelbåtar. Detta ledde senare fram till att Radön Runt bara fick seglas av ÖBK:are. För gästande båtar ordnades i stället en öppen kappsegling - det som nu är Radön Open.

I början av 80-talet blev det klart att ÖBK inte skulle kunna vara kvar i den gamla hamnen eftersom kommunen hade andra planer för området.

När vi flyttade till den nya hamnen växte klubben rejält och antalet båtar fördubblades. Det gamla Strandhotell flyttades till nya stället. Sjösättningsfesterna blev svåra att ordna då de flesta fick stå utanför.

Sven Hjelm som var klubbmästare ansåg att något måste göras för att öka klubbkänslan. På ett årsmöte fick styrelsen OK att starta en utredning om att bygga en större stuga kanske på 50-60kvm. Hasse Bergsmedh engagerades som byggledare. Vi försökte hitta någon lämplig stuga på marknaden när ett tillfälle dök upp. Det var Scania som skulle avveckla ett större antal baracker vid fritidsanläggningen Granpark vid tekniska centret. Sven Hjelm ordnade så att ÖBK fick deltaga vid utlottningen av dessa baracker. Vi tog i ordentligt och ansökte om 6 moduler.

Till stor glädje så fick vi högsta vinsten. Men nu vidtog ett intensivt arbete för att bli klara innan barackerna måste hämtas.

Stadsarkitekten ville först att byggnaden skulle placeras på ostsidan av området. Efter att stadsarkitekten bjöds ner till båtklubben och översköljdes med argument ang. nattvaktens utsikt, ljudnivåer vid fester etc. så kom vi fram till att det bästa vore att lägga huset där det egentligen skulle vara parkmark, dvs. där huset ligger idag. Beskedet kom i sista stund bara två dagar innan barackerna skulle hämtas. Plintarna göts med snabbtorkande cement dan innan barackerna levererades på våren 1992.

Samma höst drunknade Hasse Bergsmedh utanför Trosa när han skulle segla hem båten så han fick tyvärr inte uppleva invigningen året efter. Utan Hasses stöttning i början av projektet hade vi nog inta haft det stora och fina klubbhus vi har idag.

Några år senare så såldes Östergården, där vi tidigare ordnade våra sammankomster och gjordes om till bostadsrätter. Det var ju tur att vi hade skaffat ett nytt ställe att hålla till i.

Klubbhuset har allt sedan dess varit mycket utnyttjat. Intäkterna från uthyrningarna täcker driftskostnaderna så det har ju varit en god affär även för medlemmarna.

När vi byggde hamnen 1984 och även Klubbstugan 1993 beslutade årsmötet att inte söka lån utan i stället via en insats per båtägare finansiera projekten. Detta har fungerat bra och har medfört att årsavgifterna till klubben är mycket låga.

Detta är en liten resumé vad som hänt i ÖBK

Rune Eriksson / Hedersmedlem i ÖBK  sålde båten 1971 och köpte en tomt på Vålarö och blev lite mer landfast. Det aktiva livet i ÖBK upphörde men sjölivet fortsatte på Vålarö med dagsfärder, bad och fiske men nu är även detta slut. Rune avled i början av år 2004.

Sven Hjelm /Aktiv i olika roller i ÖBK sedan 1966


© Östertälje Båtklubb - Org. nr: 815600-5012, Postgiro nr: 44 84 10 – 1